It's alive

Jag vet fortfarande inte vad jag vill eller kommer göra med den här bloggyn. Den är hur som helst inte helt död, stiltjen till trots.

? ? ? ? ? ? ? ? ? ?

Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här.

CD-skivor och blandband

Håller på att packa inför vår stundande flytt om några veckor. På en hylla ovanför en av dörröppningarna i hallen har vi haft vår gemensamma CD-samling, vilken nog inte har rörts på flera år så här i dessa tider av strömningstjänster, Air Play-lösningar och what not.

Ghostface Killah. The Strokes. Primal Scream.

Jag har svårt att tro att kartongen som nu är märkt med ”CD-skivor” ens kommer packas upp igen. Vad ska en göra med alla gamla skivor egentligen? Spara, slänga, skänka eller sälja? S, s, s, s. Lär bli det förstnämnda. Jag har, nu när jag tänker efter, inte riktigt hjärta nog att göra mig av med dem. För många minnen liksom.

Brända skivor. Lösa skivor. Repiga skivor.

Det roligaste är att jag hittade två kassettband bland alla skivor: ett original-ex av Blindfold med Greenthink innan de blev cLOUDEAD och ett av blandbanden jag bytte till mig på Blandband.nu back in the days. Det är det enda jag har sparat och det är daterat 2003-04-04. På den tiden lyssnade jag nästan bara på hiphop, men jag hade börjat vidga mina vyer mot indiepop. Tjejen som skickade bandet till mig ville vidga sina åt motsatt håll. Så hon gav mig indiepop; jag gav henne abstrakt indiehiphop. Ett klippt och skuret bytesarrangemang alltså, vilket var det Blandband.nu gick ut på: att efterlysa eller svara på andras musikaliska önskemål inom ramen av ett C-60.

Play. Record. Pause.

- - - - -

I brist på fungerande kassettdäck har jag gjort en Spofifylista av poptjejens handskrivna låtdito:

A
Mazzy Star - Rose Blood
Bright Eyes - Haligh, Haligh, A Lie, Haligh
The Lost Patrol Band - Thought of Fire
Stina Nordenstam - I Dream of Jeannie (With Light Brown Hair)
Sparklehorse & PJ Harvey - Piano Fire
My Favorite - Working Class Jacket*
The Jesus and Mary Chain - Tumbledown
My Bloody Valentine - Drive It All Over Me

B
The Stone Roses - Here It Comes
Primal Scream - Velocity Girl
Television - Prove It
Freeheat - Nobody’s Gonna Trip My Wire
Make Up - White Belts
The Smiths - Hand in Glove
Hope Sandoval & The Warm Inventions - Suzanne**
Gorky’s Zygotic Mynci - The Humming Song
Radiohead - Permanent Daylight

* Enda låten som inte fanns på Spotify. Finns på Youtube.

** Låttiteln står inte med och jag minns inte vilken låt det är. Suzanne är dock en gammal favorit.

Holographic birthday boy vibes

Jag fyllde år i måndags. I och med att detta var ett speciellt tillfälle bar jag min älskade Jilskjorta från hösten och vintern 2008. Så fort jag rockar den blir det komplimangsfest, vilket är så pass kul.

When you sleep

I natt när jag hade lagt mig kollade jag på QI på mobilen och råkade tydligen somna utan att släcka (?) eller ställa väckarklockan och så vidare.

I dag vaknade jag typ vid den tiden jag skulle ha ställt klockan på av att jag drömde att jag kom hem till något som påminde om vår lägenhet, och möttes av en väktare som på sin runda hade upptäckt att min fru hade glömt stänga och låsa dörren när hon gick hemifrån (hon är bortrest). Mobilen låg under mig på sängen och jag hade visst släckt lampan, men inte med strömbrytaren – nej, genom att dra ur kontakten.

Varför si? Varför så? Varför då?

Jag låg nerbäddad under flera frågetäcken.

Dries Van Noten i Walter Van Beirendonck

Den här bilden alltså: Dries Van Noten modellar ett etniskt nummer courtesy of Walter Van Beirendonck, 1979.

Ur Fashion! Antwerp! Academy! – 50 Years of Fashion Academy.

(via Cotonblanc)

Yang Li & Vans

Det är alltså Yang Lis samarbete (?) med Vans för våren och sommaren 2014 som har fått mig att överväga Vans. Igen, får jag väl lov att säga. Jag hade nämligen ett par Old Skool när jag skejtade i början av tonåren, men det var ju hundra år sen.

Just Old Skool-modellen, som inte verkar vara med i visningen, är helt klart finast tycker jag. Har svårt för att Erans ovandel slutar så långt fram på vristen.

PS. Jag har btw heller inte burit ett scoutbälte sen mina skate days.

Super Ultra Extreme Sport Power for Men

Jag har en sak att bekänna: jag är allergisk mot överdrivet manliga produkter i kroppshygienskategorin, med dubbelduschiga sportdofter i förpackningar som går i blått, silver och svart. Jag vet om att jag är en man (trots att jag bär nagellack); jag behöver inte få det bekräftat dagligen. Det må låta otroligt men sant, men detta faktum flyger inte ut genom fönstret bara för att jag ibland använder produkter som inte andas machismo.

Ända sedan tonårens senare år har jag tagit hand om min hud. Dels på grund av det nödvändiga ontet som stavades acne, dels eftersom min mamma uppmuntrade en daglig hudvårdsrutin och gärna köpte dyra, franska produkter till mig.

Nu är jag vuxen och betalar själv för det jag har i badrumsskåpet. Jag använder Shiseidos herrlinje för ansiktet med dess förhållandevis könsneutrala dofter och minimalistiska förpackningsdesign. När det kommer till Eau de Parfum lockas jag mer och mer av det feminina, även om mitt standardval är den unisexiga Comme des Garçons 2. Men jag drar mig inte för att ibland låna min frus parfymer (vi delar by the way deo), som exempelvis Lancômes blommiga Peut-être, och inte känner jag mig mindre manlig för det.

Det testosteronstinna etiketterandet går till överdrift ibland, tycker jag. Det skulle inte förvåna mig om något med följande beskrivning snart ser dagens ljus:

”En kraftfull doft av bränt gummi med inslag av grillat kött, öl och svett.”

Men säg, är det inte ganska ängsligt och omanligt att hela tiden behöva framhäva sin manlighet?

Vuxenpoäng

Jag har samlat på mig en del vuxenpoäng på grund av väldigt vuxna inslag i mitt liv såsom bolån, äktenskap, pensionssparande, hem- och livsförsäkringar, helårsprenumeration på Svenska Dagbladet och what not. Trots detta undrar jag när jag kommer bli vuxen nog för att inte alltid vara alldeles suga-kuk-pank veckan före löning.

När jag fyller 30, kanske?

Lynn & Horst och jag

Bästa Horst, som ligger bakom den fina bloggen Lynn & Horst, brukar bjuda in olika personer för att köra parhästsrecensioner när det är säsong för modeveckor. Jag har fått äran att vara partner in crime för två visningar: Miu Mius höst och vinter 2013 och nu senast JW Andersons vår och sommar för 2014. Det var kul och lite så där lagom prestationsångestfyllt. För det är inte varje dag måste leverera engelskspråkiga texter med en tickande klocka framför mig.